Idag var det meningen att jag skulle följa med Emelie upp till Skara djursjukhus. Hon behövde hjälp då hennes häst skulle upp dit och bli bandagerad efter en skada. Som gammal hästtjej ställer jag ju självklart upp. Hennes häst Surprise är en unghäst och har endast åkt transport tre gånger, så hon behövde hjälp vid lastning mm. Surprise var verkligen en sådan snäll häst så själva lastningen gick jätte bra, hon gick in i transporten med det samma utan tvekan. Fabian och Felicia var också med, båda satt i baksätet. Fabian somnade direkt när jag satte honom i sitt babyskydd. Vi hoppade in i bilen efter lastningen och styrde mot Skara. Tyvärr blev resan inte så lång idag, då något fruktansvärt hände och jag kan säga att det är jävligt tur att jag sitter här idag och skriver bloggen...
Nu undrar ni kanske vad som hände?! Jo när vi svänger ut på 27:an (Emelie bor i Ljushult) mot Ulricehamn börjar det skaka ganska regält. Emelie tror att det är Suprise som hoppade till i transporten men det fortsätter skaka och transporten vobblar fram och tillbaka. Plötsligt kommer ett däck (hela hjulet) från transporten rullandes jämte oss. SHIT - PANIK, transporten vobblar och Emelie bromsar in på en parkeringsfika som från ingenstans dyker upp. (27:an består av en motorväg med varannan tvåfiligt och där vi befinner oss är det bara en fil med mittenräcke). Vi står nästan ute i vägen och kan inte röra transporten eftersom den är helt sned eftersom däcket är borta. Jag skriker till Emelie, jag ser däcket - jag tar det! Emelie tycker vi ska skita i däcket och kollar till hästen, hon är lite skärrad men relativt lugn. Jag vågar inte ens tänka på vad som kunde ha hänt om den där parkeringsfickan inte dykt upp eller om transporten vält och lastbilen bakom oss inte hann bromsa....då hade det varit bye bye....
Som tur var hittade jag däcket (jag sprang längst vägrenen och i diket 100 m bort hittade jag det helt oskadat). Emelie ringde efter hjälp och hennes snälla granne hjälpte oss att sätta på däcket igen, men tyvärr så var bromsarna och däcket inte i så bra skick så vi vågade helt enkelt inte åka till Skara. Vi blev stående ca 45 minuter längst 27:an och inte en bil stannade och frågade om vi behövde hjälp (vi hade varningsblinkers på samt ställt ut en varningstriangel, dessutom var vi tvugna att stå och vinka ner bilarna så dom inte skulle köra så snabbt eftersom transporten stod så illa till). Tur att hästen var såpass snäll och att vi fick hjälp så snabbt samt att vi inte hann åka så långt...och tur att vi lever..
Felicia och Fabian pustar ut hemma