Vi var ute hos mormor nu på förmiddagen igen. Hon kämpar verkligen på och har en såda stark livsvilja på något sätt. Hon har ju klarat sig utan mat och vatten sedan i måndags, då hon fick stroken. För er som undrar ger man inte dropp till en sådan gammal människa som knappt brukar få i sig nått i vanliga fall, då skulle hon drunkna. Vi ger henne en slags tops med lite vischyvatten på och försöker "krama" ut det i munnen på henne. Dom första dagarna blev hon arg är vi stoppade det i munnen på henne. Men idag så tycktes hon uppskatta det, och fick nog i sig lite. Jag brukar också hjälpa till att smörja in hennes läppar.

Idag verkade hon vara ganska klar i huvudet och förstod vad vi menade när vi pratade och ögonen följde med hela tiden. Hon ville så gärna svara men tyvärr kan hon ju inte tala utan det brummar mest från hennes mun. Morfar var såklart med en stund också och kan höll henne hårt i handen och tyckte också hon verkade lite bättre idag. När vi skulle åka hem blev hon väldigt ledsen och jag såg att hon ville gråta, åhh vad det känns i hjärtat. Lilla mormor.